När Anders Svensson hade slagit rekordet för antalet spelade herrlandslagsmatcher –146 stycken – fick han på Fotbollsgalan 2013 en sprillans ny bil. Bilen var en gåva för att hylla Svensson, som en av svensk fotbolls mest lojala spelare. Kritiken lät inte vänta på sig. Två år tidigare hade damlandslagets mittfältsmotor Therese Sjögran nämligen satt samma rekord – men då blivit belönad med en blomma. Sittandes i publiken under Fotbollsgalan 2013 och med nu 182 spelade landslagsmatcher bakom sig blir både Therese och många med henne perplexa.

Just i detta fall handlar det inte om att A-herrlandslaget är det landslag som drar in pengar till Fotbollsförbundet och att de andra lagen går back. Det handlar om vilka signaler man skickar ut. Det handlar om vad man gör, hur man agerar och att i vårt moderna samhälle ha en normkritisk utgångspunkt och perspektiv. Jag tänker ofta på- vilka satt egentligen med på det där mötet när det bestämdes att Anders Svensson skulle få en bil och hur tankarna och dialogerna. Var det någon som tänkte att detta kanske inte bara skulle uppfattas positivt. Var det någon som hade tankar på att eliminera problemet redan innan genom att fråga sponsorn om de kunde ge ut två billigare bilare för drygt samma kostnad. Var det någon som tänkte överhuvudtaget?

Normkritik handlar om att sätta fokus på makt. Det innebär bland annat att få syn på, och ifrågasätta, de normer som påverkar uppfattningar om vad som är ”normalt” och därmed oreflekterat uppfattas som önskvärt.

Vad som framställs som ”normalt” ger den som uppfattas som ”normal” utvidgade handlingsutrymmen och möjligheter. ”Det normala” eller ”vi” skapas genom att det sätts i kontrast till något annat, ”det avvikande” eller ”dom Andra” där de som tillhör normen kan tycka till om, värdera, benämna och avgöra i vilken utsträckning det avvikande ska tolereras eller ej.

Den som följer normen har makt och utrymme att antingen upprätthålla normen eller bidra till förändring av den. Det gäller såväl på person-­ som organisations­- och samhällsnivå. När vi ser vem som har makt att förändra, kan ansvaret för förändringsarbetet läggas på rätt ställe.

Ett exempel är den normkritiska pedagogiken, som formulerades i kontrast till den toleranspedagogik som syftade till att skapa tolerans för det avvikande. I ett normkritiskt arbete är utgångspunkten snarare att det är rådande normer och inte den som utsätts för diskriminering som är problemet. Målet är inte att skapa samhällen eller sociala sammanhang utan normer. Men normer förändras i samspel med ekonomiska och materiella förhållanden i samhället, och de är möjliga att påverka genom aktivt förändringsarbete. Exempel på normer som brukar diskuteras är heteronormen, funktionsnormen, vithetsnormer och tvåkönsnormen.

Begreppet normkritik slog igenom i Sverige i början av 2000-talet men den normkritiska metoden har en längre historia. Feminister, queeraktivister och teoretiker har haft betydelse för dess framväxt och idag används normkritik både inom forskning och som metoder inom exempelvis förskola/skola och på arbetsplatser.

Begränsande normer och obalanser i makt och status finns i alla sammanhang, men deras former och effekter skiljer sig åt från ställe till ställe. Vi kan inte bli av med normer, men vi kan förändra dem långsamt och förhålla oss till dem. Vi kan lära oss att uppfatta de normer som finns omkring oss och i oss själva. Därifrån kan vi verka för att de sammanhang som vi har inflytande över är så inkluderande som möjligt.

Ibland specificeras vilken norm det är som är i fokus för tillfället så som (hetero)normkritisk eller (vithets)normkritisk. Att vara (hetero)normkritisk exempelvis innebär inte att en person är kritisk mot heterosexuella personer i sig, utan mot den särställning som det olikkönade parförhållandet har i samhället juridiskt, socialt, kulturellt och hälsomässigt. Den heteronormkritiske uppfattar, kan peka på och vill förändra denna norm. Den uppfattar hur normen tar sig uttryck i allt från tvingande lagstiftning, till förväntningar i sociala sammanhang och tonåringens ängslan i att “komma ut”.

Rent konkret diskrimineras samkönade par strukturellt i inseminations- och adoptionsköer (vilket gynnar de olikkönade paren som får förtur). Ogifta personer får enligt lag inte inseminera och transsexuella tvångssteriliseras i Sverige ett tag till vid ändring av juridiskt kön till förmån för att det ska vara ”ordning i släktleden”. Socialt förutsätts det att det finns två kön och att en identifierar sig som samma kön hela livet. Alla förväntas vara heterosexuella och ihop med en person i taget vilket gör att folk som bryter mot denna norm måste “komma ut”. På biografer syns mest heterosexuella kärlekspar som regisserats av heterosexuella personer och gestaltas av heterosexuella skådespelare som i rekryteringen sett som pålitliga och trevliga för att de pratat om sina normenliga familjer och fritidsintressen. När avvikare från (hetero)normen syns på film beskrivs deras kärlek som ”ett sökande efter sig själv” och inte som romantik. Den som bryter mot (hetero)normen undviker oftare att söka vård vid sjukdom än den som är innanför normens ramar.

Comment